grattis krypet 11 månader idag! hipp hipp hurra! shit vad tiden går. om en månad är det dags för ettårskalas. frejas första födelsedagsfest. wii!

kommande månad blir minst sagt spännande. sambon och jag har hela tiden sagt april för syskonen. så hände det sig ju så att allting startade i april men stoppades upp. tack för det. troligast är ju maj nu, tror inte ett ögonblick på det beräknade datumet i mitten av juni. men. jag håller hårt i min pillerburk och nöter golvmadrass om dagarna. och timmarna går... 

krypets ettårskalas kommer lite i kläm. om jag mot förmodan fortfarande är gravid om en månad ser jag inga hinder till att fira henne med de närmsta av släkt och vänner. skulle denna dag resultera i att förlossningen sätts igång (pga stress, mindre vila, vad vet jag) må det vara hänt. då har det gått lång tid och småkrypen mår hur bra som helst. fast det skulle ju onekligen vara lite udda med tre barn födda på samma dag! 

om småkrypen kräver sin plats i världen innan dess skjuter vi upp kalaset. självklart ska mamma vara med! dessutom har ju inte freja något begrepp om dagar och datum, så firas hon med ballonger och tårta i juni eller augusti spelar ju ingen roll.

men det är just det jag funderar på. trist att skjuta upp det flera månader. samtidigt kommer jag inte vilja ha hemmet fullt med folk om två nyligen utkomna små pyttar har flyttat in här. när freja föddes sa vi tack men nej tack till besök ganska länge. det finns ju smittorisker att ta hänsyn till oxå. 

så tankarna snurrar. en ny slog spinn i skallen idag. ringde nämligen till sjukhuset vi vill bo på om de föds innan vecka 36. hade lite frågor om deras neonatalavdelning där vi tillbringade lite tid med freja. barnmorskan jag pratade med sa men du är ju ändå i vecka 34, om de föds nu kanske de inte alls behöver bo på neo, kanske går det bra med vanliga BB.

aha! bara för att freja föddes i vecka 35 och var tvungen till en plats där har jag ställt in mig på det. så hårt. lite för att rädda mitt eget psyke. tyckte nämligen det var en väldigt jobbig tid. men att de inte ens skulle behöva en plats där, är något som aldrig ens slagit mig. 

tänk. just nu känns allt otroligt spännande. ångesten är borta och sjukhusvistelsen snart ett minne blott. för varje dag som går ökar pirret. jag har ingen aning om hur det kommer att bli. detta går inte för allt i världen att planera, och ju fler dagar som går desto mer kompis blir jag med känslan. 

började dagen med en tyst mage. framåt lunchtid satt jag på en stol vid spisen och stekte pannkakor. funderade. kom fram till att jag inte känt några fosterrörelser sedan kvällen innan. dessa småkryp låter i normala fall höra av sig varje timme. funderade lite till.

frejas fosterrörelser försvann oxå vid ett tillfälle. under dygnet innan hon föddes. jag tänkte inte så mycket på det då. när jag talade om det på förlossningen blev det dock liv i luckan. panik att få på alla grejer och kolla så hon mådde bra. det gjorde hon.

sittandes med stekspade i handen började jag ana oråd. imorgon är det vecka 33+6. vill inte. kniiiip. under kvällen har de dock levt runt som vanligt. jag ser det som ett tecken på andra tankar. och andas ut.

vad som än händer så är det okej. men man kan väl få önska... 

mitt liv står på paus. jag ligger på en madrass på golvet och tittar på klockan. räknar minuter mellan värkar och sammandragningar. känner efter. smärta eller inte smärta. reglerar med medicin. sover en stund. tittar på krypet som leker omkring på golvet. väntar.

allt har avstannat. jag kan inte gå ut. kan inte gå så långt som till närmaste buss. men har inte heller någon önskan om det. ser mig omkring i hemmet och tänker på vad som måste göras. senare. om några veckor. när livet startar igen. en ganska behaglig om än knasig och ovanlig känsla. för en gångs skull. 

ett liv som däremot inte hittat några paus-knappar är frejas. den senaste veckan har hon lärt sig stå själv utan stöd. hon tar även tag i allting ovanför huvudet och lyfter upp benen, som om hon försöker göra omvända armhävningar. hon jobbar febrilt med att lära sig säga klocka och har börjat sjunga med i några favoritsånger. det är härligt att få följa detta från min golvade madrass. 

tillbaka efter en veckas horisontalläge på sjukhus. en inte trevlig upplevelse. dropp, sprutor, tabletter och undersökningar. hittills har jag alltid hållt med den som sagt att en graviditet inte är någon sjukdom. absolut. MEN jäklar vad sjuk jag känt mig de senaste dagarna!

jag fattade nog inte riktigt allvaret förrän jag kom hem och fick tänka igenom alltihop. under dessa dagar hann jag ligga på två förlossningsavdelningar på två olika sjukhus, plocka bort alla piercingar inför ett eventuellt akut kejsarsnitt, snabbt och uppjagat sjasas i säng om någon kom på mig med att borsta tänderna ståendes vid handfatet... 

nu är jag hemma i alla fall. med medicin nära till hands. förvärkarna jag har gör att processen hela tiden tar sig lite framåt, men förhoppningsvis kan tabletterna skjuta på förlossningen lite till. min rumpa fick sig en omgång med kortisonsprutor för att skynda på småkrypens lungutveckling. så om värkarna tar fart på allvar görs ingenting från och med nu. de bedöms vara tillräckligt starka för att klara sig utanför magen men måste i så fall tillbringa lång tid på sjukhus. jag håller mina tummar i smyg för att kroppen ska härbärgera i två och en halv vecka till. snälla bara två och en halv vecka till! det vore underbart att få stanna på sjukhuset i stan... 

TACK för alla sms och hälsningar som letat sig fram, kommentarerna på bloggen och telefonsamtalen. tack för ovärderlig omtanke!