grattis krypet 11 månader idag! hipp hipp hurra! shit vad tiden går. om en månad är det dags för ettårskalas. frejas första födelsedagsfest. wii!

kommande månad blir minst sagt spännande. sambon och jag har hela tiden sagt april för syskonen. så hände det sig ju så att allting startade i april men stoppades upp. tack för det. troligast är ju maj nu, tror inte ett ögonblick på det beräknade datumet i mitten av juni. men. jag håller hårt i min pillerburk och nöter golvmadrass om dagarna. och timmarna går... 

krypets ettårskalas kommer lite i kläm. om jag mot förmodan fortfarande är gravid om en månad ser jag inga hinder till att fira henne med de närmsta av släkt och vänner. skulle denna dag resultera i att förlossningen sätts igång (pga stress, mindre vila, vad vet jag) må det vara hänt. då har det gått lång tid och småkrypen mår hur bra som helst. fast det skulle ju onekligen vara lite udda med tre barn födda på samma dag! 

om småkrypen kräver sin plats i världen innan dess skjuter vi upp kalaset. självklart ska mamma vara med! dessutom har ju inte freja något begrepp om dagar och datum, så firas hon med ballonger och tårta i juni eller augusti spelar ju ingen roll.

men det är just det jag funderar på. trist att skjuta upp det flera månader. samtidigt kommer jag inte vilja ha hemmet fullt med folk om två nyligen utkomna små pyttar har flyttat in här. när freja föddes sa vi tack men nej tack till besök ganska länge. det finns ju smittorisker att ta hänsyn till oxå. 

så tankarna snurrar. en ny slog spinn i skallen idag. ringde nämligen till sjukhuset vi vill bo på om de föds innan vecka 36. hade lite frågor om deras neonatalavdelning där vi tillbringade lite tid med freja. barnmorskan jag pratade med sa men du är ju ändå i vecka 34, om de föds nu kanske de inte alls behöver bo på neo, kanske går det bra med vanliga BB.

aha! bara för att freja föddes i vecka 35 och var tvungen till en plats där har jag ställt in mig på det. så hårt. lite för att rädda mitt eget psyke. tyckte nämligen det var en väldigt jobbig tid. men att de inte ens skulle behöva en plats där, är något som aldrig ens slagit mig. 

tänk. just nu känns allt otroligt spännande. ångesten är borta och sjukhusvistelsen snart ett minne blott. för varje dag som går ökar pirret. jag har ingen aning om hur det kommer att bli. detta går inte för allt i världen att planera, och ju fler dagar som går desto mer kompis blir jag med känslan.