mitt liv står på paus. jag ligger på en madrass på golvet och tittar på klockan. räknar minuter mellan värkar och sammandragningar. känner efter. smärta eller inte smärta. reglerar med medicin. sover en stund. tittar på krypet som leker omkring på golvet. väntar.

allt har avstannat. jag kan inte gå ut. kan inte gå så långt som till närmaste buss. men har inte heller någon önskan om det. ser mig omkring i hemmet och tänker på vad som måste göras. senare. om några veckor. när livet startar igen. en ganska behaglig om än knasig och ovanlig känsla. för en gångs skull. 

ett liv som däremot inte hittat några paus-knappar är frejas. den senaste veckan har hon lärt sig stå själv utan stöd. hon tar även tag i allting ovanför huvudet och lyfter upp benen, som om hon försöker göra omvända armhävningar. hon jobbar febrilt med att lära sig säga klocka och har börjat sjunga med i några favoritsånger. det är härligt att få följa detta från min golvade madrass.