när mörkret smyger sig på och dagens (o)fullbordanden begrundas. när hettan omsluter kroppen och tvingar undan syret. när smärtan bränner och jagar undan lusten. då förvandlas jag. till en liten vit kanin i underlandet. springandes, letandes, förvirrandes.

på måndag ska jag träffa en kurator. har burit så många olika tankar på sista tiden. pratar med min sambo som både förstår och inte förstår. ibland blir han frustrerad. varför känner du sådär?! min verklighet så långt ifrån hans. och ändå så nära. 

nu är det bara sambon kvar. krypets virus-symptom är nästan borta. kvar finns en enorm trötthet och lite gnäll. känner mig själv likadan. sambon är väl den som är sjuk fortfarande. lallar runt och säger konstiga saker. blir väl så med morfinmedicin och sömnbrist.

känner att det är dags snart. kan inte sätta fingret på det. nånting är det. snart. både sambon och jag har sagt april. inte en chans att vi når mitten av juni som det står på pappret. april har vi sagt sen innan vintern. och april är det ju snart. kanske blir det vårkryp istället för sommarkryp. 

igår fick jag förnimmelsen av en längtan-känsla. jag hann aldrig längta innan krypet kom. visserligen bara fem veckor för tidigt, men jag fattade liksom aldrig att det skulle komma ut en bebis till slut. jag hann aldrig börja längta efter det. det var så mycket annat att tänka på. 

igår svischade en sån där längtan-känsla förbi mitt hjärta. hur skönt skulle det inte vara att komma så långt att man längtar? att sitta med sin onda kropp i soffan på kvällen och klappa magen och fråga om de inte kan komma ut snart? skulle aldrig våga göra det nu. stanna kvar där inne! får panik vid tanken. 

och i april kommer jag inte längta. inte första halvan av maj heller. men tänk om tänk om vi når slutet av den månaden. och kan börja längta. det vore perfekt. blir både pirrig, vördnadsfull och förbannad när jag tänker på framtiden jag inte vet något om. tur att jag just inte vet något!