något bad blev det inte. för min del. under middagen hade krypet endast ögon för pappa. de tindrade och glimmade på ett alldeles särskilt vis. som om hon tänkte min pappa, min fina pappa... om och om igen.

jag satt alltså på toastolen och tittade på när kryp och vargaman badade. inte gjorde det mig det minsta. ibland är det som betraktare jag hämtar mest energi. och vad kan vara mer givande än att betrakta de två människor man älskar mest i hela världen? 

idag har hittills varit en tung dag. eftermiddagen sveptes in i en grå sörjig deppslöja. krypet har varit otröstlig och själv har jag haft riktigt ont. jag har inte kunnat böja mig ned, sätta mig på golvet, leka eller bära. och sambon som jobbar natt har försökt sova under dagen.

bröt ihop när det blev dags för eftermiddagsvila. krypet fortfarande ledsen. skulle behövt stå böjd över spjälsängen och klappa henne i rumpan så hon skulle lugna sig lite, men kunde inte. det gjorde för ont. kunde inte stå. kunde inte luta mig fram. shit vad gör man då? sambon vaknade och fick göra en insats. när freja somnat skulle jag själv vila. sambon la sin arm om mig och tårarna började genast rinna. jävlar vad det gör ont! en kärleksarm på höften och jag trodde skelettet skulle spricka i bitar... 

mitt i allt känner jag mig så ynklig. hatar den känslan. skör, som om minsta lilla moln på himlen skulle kunna ge mig ärr för resten av livet. jävla graviditetshormoner. rent ut sagt. jävla dem.

klart krypet blir trött på att sitta i babysittern halva dagen för att jag själv inte kan komma ned till golvet. klart hon blir ledsen när hon känner på sig att jag inte mår bra. nu sover hon i alla fall. en liten stund för att orka med kvällen. kanske ska jag flörta med sambon att leta fram den där flaskan med badolja som ligger under badkaret, så jag och kryp kan ta ett varmt bad, med alla hundra olika badleksaker. då blir hon nog glad. och jag med.