äntligen är det över. ett litet kryp sover lugnt och fint i vagnen efter första lugna och fina amningen på länge. de senaste sex timmarna har varit fruktansvärda. kolikskrik, kramper och tårar.

det slog ned som en blixt från klar himmel. sjävklart skriker små bebisar. en del jämt, andra ibland. ett fåtal aldrig. freja hojtar när något fattas henne. men i eftermiddag var något alldeles på tok.

hon kändes varm - vi tog temp. ingen feber. hon krystade och tog i - vi masserade magen. bajs kom. ingen propp. stel som en pinne och kunde inte slappna av - vi tog ett bad. skrik på alla möjliga sätt och vis - vi vandrade, bar, nynnade, sjöng, tröstade, nappade, vyssjade, ammade. det enda som hjälpte ungefär två minuter i taget var sol, vind och vatten och mjukt gung.  

för en minut sedan kom jag på det! samtidigt som jag insåg att det äntligen var över. efter en harmonisk amning somnade hon på min mage och fortsatte sova när jag lade ned henne i vagnen. säkerligen alldeles utmattad. 

men nu vet jag. det var en lökjäkel på hamburgaren jag åt igår!

mitt dåliga samvete får inte ens plats i staden vi bor i. förlåt!  

idag har vi köpt en napp med drake på till freja. den är jättefin! igår köpte jag en drake till mig själv att ha i badkaret när jag badar med henne. och på vägen till draknappen idag klev vi av bussen på freja-gatan. hihi.

har surfat runt bland olika bloggar. sådär slött som det blir ibland. klickar mig vidare utan större baktanke. hajade till när hjärnan fattade vad jag läste. hemsidor jag bara hört talas om. aldrig läst själv. sidor med miljontals tips på hur man på bästa sätt svälter sig själv och döljer det för sin omgivning.

jag läste om tjejer vars motto i livet var i´ll never be too thin. unga tjejers bloggar där varje inlägg dedikerades någon ung, snygg, smal fotomodell eller skådespelerska. jag läste om tjejer som inte kunde leva sina liv utan att dopa sig själva för att gå ned i vikt eller ta laxermedel innan läggdags. tjejer som börjar sina inlägg med jippi, jag har inte ätit sedan torsdag morgon.

under några år av mitt liv var jag själv ute på hal is. en del vänner märkte något, andra inte. det syntes inte så mycket utanpå eftersom jag svalt mig själv så länge jag kunde för att sedan hetsäta otroliga mängder utan att kräkas. en disorder som har ett namn idag, minns inte vilket.

jag var ensam om det. just då. jag hade en vän som höll på med liknande saker. hon berättade hur hon gjorde, och jag sög åt mig. utan att jag visste om det. allt hon delgav mig var som manna från himlen. fler sätt att göra saker på, andra sätt att hantera sin kropp på. och så fortsatte det. tips, idéer, uppmuntran. utan att jag själv tänkte på det.

och nu är internet så jävla inihelvetes satans stort. det är inga problem att skaffa sig problem. jag blir rädd. jag blir ledsen. jag blir arg. jag har en klump i både halsen och magen. fingrarna kliar och jag vill slänga mig in i varenda blogg och tala den trasiga människan tillrätta. vet med mig att jag inte har en chans. jag är maktlös. det är bara att läsa gästböckerna för att konstatera. där finns uppmuntran, goda råd, kram och klapp. en cirkel sluten med taggtråd. fy fan.

livet är inte mat. mat äter vi för att överleva. mat äter vi även för att njuta. mat är en del av livet. men livet är inte mat. livet är viktigt, innehållsrikt, komplext. så mycket mer än att räkna kalorier och jämföra näringstabeller.

varenda människa är för värdefull för att lämnas att tyna bort.

hur gör man för att rädda de som är på väg?  

kollade precis kontot på nätet. såg att första barnbidraget kommit in! det känns stort! samtidigt är jag nog världens fjantigaste förälder. några siffror på kontoutdraget och jag är färdig att börja grina.

sambon sa vid ett tillfälle ikväll tänk när freja flyttar hemifrån. höll på att jaga fatt i en känga med stålhätta och sula iväg genom rummet.