ibland är det inte bara intressant att se en ny människa upptäcka saker. det kan vara minst lika intressant att se sig själv upptäcka saker. som hur man reagerar i kris, till exempel. det fick jag prov på idag.

det stank svavel i lägenheten. sambon luktade i ventilationsuttagen, kollade spisen, plingade på hos grannen, sniffade i trappuppgången. ingenting. grannen sa att de höll på att bygga nytt kök och att det kanske var därifrån det luktade. efter ett tag ser vi dock hur två brandbilar och diverse poliser banar sig väg, fram till vårt hus! vi bor högst upp på sjunde våningen...

vampireslave lägger i växel krisberedskap. våra kattburar står strategiskt placerade för att vara snabbt lättåtkomliga. jag började dirigera. jag la ned freja i vagnen, sambon plockade fram burar, jag samlade ihop katter. när katterna var inlåsta klädde jag på freja.

mitt i allt ringer det på dörren. grannen som vill säga att det inte var deras kök som luktade utan att det brinner på första våningen. "hej!" säger jag och öppnar dörren. grannen börjar prata. och jag smäller igen densamma. grannen ser lite snopen ut.  

anledningen? jag såg en rökdykare i full mundering komma ut ur hissen. därför tänkte jag samla ihop min familj och hade inte tid för någon annan.

efteråt sa min sambo att min reaktion hade varit perfekt, om jag inte hade smällt igen den där dörren. eftersom en rökdykare kom ut på vår våning hade det ju varit ganska smart att prata med honom. det tänkte ju inte jag på!

rabiata katter kunde släppas ut ur burarna, freja kunde få komma ur sina varma kläder. hur det gick med människorna på våning ett vet jag inte. jag måste gå ned i tvättstugan nu och funderar fortfarande på om jag ska våga åka hiss eller ta trapporna...