träffade barnmorskan igår. fick klarhet i två saker. nummer ett är att jag kan täppa till truten på alla som de resterande veckorna kommenterar min mage. är evinnerligt trött på att höra men herreguuuud vilken stor mage du har! för att i nästa sekund mötas av en annan person som fnyser äh! den där lilla kulan är väl ingenting! varför är det så förbannat svårt att acceptera att det rätt och slätt är min mage, varken mer eller mindre? vi gick igenom kurvan för en normalväxande mage. och gissa vad. min herregud stora lilla flugskit till mage följer denna standardkurva på millimetern!  

(måste oxå varna nästa person som utan tillåtelse tafsar på min mage. jag biter av minst ett pekfinger)

nästa klarhet rörde nedstämdhet och depp. tydligen är det vanligt att man just mellan vecka 30 och 34 får sig en rejäl downperiod. tack för det. vad jag inte fattar är varför det är så tabu att skriva om det. i alla fall i de graviditetskalendrar o.dyl jag läser. där står möjligen att man kan bli lite mer glömsk, virrig och trött. men ingenting om att vilja skjuta sig själv bara för att det råkar bli morgon - ännu en dag.