vecka 21.

denna vecka har varit ganska smärtfri på alla sätt och vis. sura uppstötningar är inte det trevligaste men helt klart lätt att leva med. det som har gjort ont är skinnet.

eftersom vi håller på och flyttar har vår helfigursspegel sedan länge legat nedpackad. följaktligen blir det så att jag stannar till vid varje skyltfönster eller hoppar in på toa med jämna mellanrum på jobbet. bara för att spegla mig. 

jag börjar se konstig ut. magen växer så det knakar. eftersom jag inte är van vid min spegelbild längre hajar jag till när jag går ned på stan. och vill nästan gömma mig. vem är det där? tänker jag och förundras. ser jag ut så? och visst gör jag det. en bekräftelsen kommer om inte annat när jag ska ned till fötterna och knyta mina skor.

därför gör det ont i skinnet. för att magen växer. och det är en sjuk känsla. häromkvällen ville jag väldigt gärna ha en macka (och te! jag dricker te nästan varje dag nu!). men jag kunde inte äta en! magen var för spänd! så är det efter middagen nuförtiden. får liksom äta två små portioner middag med lite mellanrum. för att allt ska få plats utan att jag spricker.

och detta är ändå bara början. någonstans känns varulvsprinsens påhittade gravidonamn frejacontainern väldigt befogat idag.  

jag är trött på jobbet. ständig kaos och underbemanning. folk sliter ihjäl sig för ingenting. sjukskrivningarna skjuter i höjden och personalbristen anfaller en redan utanför dörren.

de två första timmarna av gårdagens arbetspass tillbringades i telefon. först och främst inringandes folk som kunde jobba med mig. jag var nämligen ensam när jag kom på plats. och vi ska vara fyra. kändes som om kvällen kunde bli lite tung.

efter det var det bara att ringa vidare, sjuksköterskor och färdtjänst, personal och sjukhus. sånt som skall göras dagtid eftersom vi inte hinner kvällstid. den tredje timmen ägnades åt dokumentation. eftersom allt måste dokumenteras så att efterföljande personal kan ta del av viktig information.

vad jag gjorde med vårdtagaren? efter tre timmar kunde jag gå in och hälsa på den jag skulle jobba med. och börja laga middag. men eftersom jag var enda ordinarie personal på plats blev jag ständigt avbruten. till min hjälp hade jag tre underbara vikarier, men eftersom alla är nya på stället är det miljoner saker de måste få svar på. massa saker de måste fråga om och bli visade.

kul kväll. inte. dåligt samvete? knappast. jag gjorde så gott jag kunde och mer därtill. men om det är såhär det skall vara en vardagkväll inom handikappomsorgen? det står väl att läsa mellan raderna.