vi såg the illusionist igår. med en av mina favoritskådespelare i huvudrollen. edward norton. han spelade illusionisten eisenheim som med sina föreställningar på teatern får folk att häpna. och undra. och bli förbannade. bland annat verkar det som om han kan återuppväcka döda och få deras själar att ta plats på scen tillsammans med honom.

en bra film från år 2006. lätta men underhållande handlingar. ändå missade jag en avgörande del som gjorde slutet på filmen väldigt överraskande. jag gillar när det snurrar till sig de sista minutrarna. när eftertexterna börjar rulla och man sitter som ett frågetecken i soffan, innan den sista pusselbiten så sakteliga faller på plats. så var the illusionist för mig. 

den här filmen får mig att tänka på the prestige. en annan trollkarlsfilm, av lite andra mått mätt. det blev en fruktansvärt känslosam bio-upplevelse för mig när vi såg den. då filmen var slut var jag upprörd, gråtfärdig, förundrad och exalterad. till slut kom jag att älska den. några hästlängder bättre än the illusionist, och då var ändå inte den filmen dålig.

lite tips i vardagsrumsmörkret.