det var längesen jag gjorde någonting åt mitt ris till barr på skallen. kanske dags för det nu. köpte lilasvart hårfärg till julafton. orkade inte. tänkte att jag kanske kan vara fin till nyår. möjligtvis. men det räcker inte med att färga håret. jag tror jag måste, klippa lite oxå.

till min sambos stora förfäran, antar jag. än så länge ligger han och sover. så det kanske är dags att passa på. klippa upp det lite. göra mer hockeyfrilla av det. och färg. lila. tänka sig. inte haft det på jättelänge. kanske en lugg. eller två. eller återställa min alldeles egna, vackra och fina mohawk som jag saknar ihjäl mig efter. men då får varulvsprinsen allra troligast en depression...  

julen har firats på olika håll. med julklappar här och där. när man är vuxen märker man snart att de julklappar som finns kvar ändrar karaktär. man märker oxå att man är som gladast för det.

till exempel kan jag nämna de två sparkdräkter vi fått till krypet. eller den stavmixer som enkelt kan göra om varenda grönsak till bebis-puré-mos. lite kokböcker, lite mat, lite pengar till barnvagn och gravidböcker. 

sen fick jag världens finaste halsduk av min sambo. en svart halsduk med vita spindlar och spindelnät på. för att väga upp det hela. och ett par örhängen av sambons bror, med döda hello kitty. kunde inte passat mig bättre.

igår satt vi två och krypet och pirrade i ett väntrum. första besöket hos barnmorskan. jag måste säga att jag har valt rätt. mottagningen är trevlig, hemkär och hur avslappnad som helst. och barnmorskan var både trevlig, hemkär och hur avslappnad som helst. kanon. 

vi hade gott om tid på oss. lite blodprover, lite frågesport, lite fylla i journalen, lite allmänt prat och väldigt mycket information. jag fick börja prata om vad jag ville, och det som tryckte på mest löd: "om ni anser att det finns högriskpatienter till förlossningsdepressioner så är jag en sån."

därefter berättade jag lite om mitt liv, vad som hänt, vad jag varit med om och vad jag gjort. efter det kunde hon konstatera själv att "ja, du har en ökad risk att få en förlossningsdepression."  

inte de mest underbara orden att få höra. och ändå var de så befriande. jag oroar mig alltså inte i onödan. jag är inte ett nojigt spektakel som borde pyssla med nåt bättre. det här är min verklighet. och utifrån att konstatera detta kan jag börja göra något åt saken.

och det ska jag få göra oxå. ett helt nystartat psykteam finns till förfogande för blivande mammor och pappor, som befinner sig i liknande riskzoner som jag. och det känns underbart. samhället börjar äntligen förstå att psykiska sjukdomar inte är så enkla att tas med. att de är verkliga. att de behöver behandling. fler och fler team och grupper bildas i samhällets olika skikt och organisationer. jag känner mig lättad.

vad jag nu råkar ha för blodvärde, vad jag väger, vilket sjukhus jag ska föda på osv. kunde inte vara mer sekundära uppgifter för mig just nu.