funderingar. under gårdagens morgon och förmiddag var jag åter på jobbet. jag provade en ny taktik. att inte tänka. det fungerade ganska bra. åtminstone höll det känslor av hopplöshet och otålighet i schack. jag funderade inte så mycket kring arbetsuppgifterna jag var tvungen att utföra. försökte istället rensa hjärnan och inte tänka alls.

det var ganska skönt. och jag upptäckte att det är när jag börjar tänka om och kring de olika arbetsuppgifterna som känslorna tar över. som de börjar skrika och gorma och trigga mig i skallen.  vad sen det betyder vet jag inte riktigt. men att lyckas hålla dem ifrån mig kändes bra. sen fattar jag också att det inte är en lösning i längden. men för att kunna ta itu med problemet måste jag först ta reda på vad problemet är. 

ingen chef har ringt idag heller. snart är han en vecka försenad. minst. inte för att jag tror på tjänsten längre. egentligen dog hoppet i det ögonblick då jag la på luren och fick veta att jag var nummer tre i kön. nu handlar det mer om principer. framför allt en chef skall inte bete sig som en ignorant idiot. det är människor vi talar om. och människor har känslor. (även om jag försöker trycka bort dem ibland). har han lovat ringa mig ska han göra det. 

andra funderingar. kom hem från jobbet igår och var supertrött. börjar tro att heltid inte passar mig just nu. kanske borde jag gå ned i tjänstgöringsgrad. samtidigt vill jag inte gå till handling utan att vara säker.  men men. somnade på stört. med katter om mig och kring mig och överallt. mysigt. vaknade av att klockan ringde när tvättiden började. blev lamslagen. orkade inte. ville inte. jag låg och lyssnade på mobilen där den låg och tjöt. enda anledningen till att jag inte bröt ihop var nog att jag redan låg ned. och kramade en katt.

det blev inget tvättat den eftermiddagen. kände mig sämst. inte orkade jag ta mig till träningen heller. blir alltså inte ett enda träningspass denna vecka. funderade mycket på det, och kom fram till att mina dagar just nu handlar om dåligt samvete. vad jag än gör/vad jag än inte gör präglas det av dåligt samvete. när jag är på jobbet har jag dåligt samvete för att jag mentalt inte vill vara där, vilket yttrar sig fysiskt. jag är trött, på dåligt humör, orkeslös och har inget tålamod. ingen inspiration. när jag är hemma har jag dåligt samvete för att jag inte orkar exempelvis tvätta och fixa, eller över en sån sak som att jag inte orkar vara ute och promenera i det vackra vädret. jag vet ju att snart blir det mörkt.

senare på kvällen blev det lite lättare. tog tillfället och låsbrickan och störtade ned till tvättstugan. det fanns ett ledigt pass och jag började arbeta bort mitt unkna samvete. sambon som hade lite inplanerat för kvällen hjälpte till i den mån han kunde. och på väg in från tvättstugan med sista omgången för kvällen sa han:

"du kanske är deprimerad, trots att hösten är så vacker och poetisk kan man ju känna sig deprimerad ändå" 

och jag sa:

"ibland är det ju det vackra och poetiska som är svårt"

nästa vecka lägger vi nytt schema för sex veckor framåt. det är så det funkar på mitt jobb. sex veckor i taget vet jag hur jag jobbar. och var sjätte vecka måste jag sitta i personalgruppen och verbalt slåss för de tider jag vill arbeta, för de tider som passar ihop med mitt liv och med en sambo som jobbar skift. var sjätte vecka måste jag sitta och räkna vecko-timmar, sexveckors-timmar, dagstimmar och beränka dygnsvila och veckovila. räkna arbetsdagar och arbetspass. jag hatar det. men för att försöka göra någonting åt situationen har jag lagt in två veckors semester i skiftet november/december. kanske är det vila jag behöver. om inte annat är det värt att prova innan jag gör något mer drastiskt. känns det som.