när jag funderar ett steg längre tycker jag mig höra ödet stå och gallskrika i mina öron. först trycker jag ned några tangenter som låter mig ana en viss leda i mitt arbete. sedan studsar jag upp och ned och kan knappt sitta stilla när jag får ett nytt uppdrag att engagera mig i. ödet vill mig något. är jag på fel arbetsplats?

kvällen tog nyss en brutal vändning. en rolig sådan. först gick jag igenom ett mejl från min nyvunna bästis tatueraren. han skickade över färdiga skisser på senaste ändringarna i bilderna. de är KANON. hittade lite detaljer jag inte är hundra procent nöjd med, skrev förändringsförslag och satt sedan bara och dreglade. det kommer bli så coolt.

näst efter det läste jag ett annat mejl. ett mejl som visat sig kommit till mig via mun-mot-mun metoden. flera personer hade talat om för denna kvinna att mitt framförande i måndags var (jag citerar) "något alldeles extra" och nu vill hon engagera mig för ett nytt uppdrag! vad jag fått veta hittills är det en utbildning av chefer och personal i ett suicidpreventionsprojekt, och jag är alltså en av utbildarna.

jag är så otroligt glad att det finns öron som vill lyssna. att det finns hjärnor som vill förstå. att det finns armbandsur som tar sig tid. tänk om min erfarenhet gör livet lättare för någon annan? det är en så sjukt svindlande tanke så jag blir alldeles yr. tänk vilken makt jag får. vilken makt jag har. makten att förändra. och med intentionen att förändra till något bra. jag tror jag börjar gråta snart. 

huvudvärken försvann med träning ikväll. så skönt att komma iväg. det blev i alla fall två pass kickbox denna vecka. jag borde egentligen ut och springa mellan träningarna, särskilt veckor som denna, men så hurtig har jag inte blivit än. det kommer kanske. i och för sig blir dagarna allt kallare nu så sannolikheten för det känns lite isig.

det var ett ganska lugnt pass med mycket teknikträning. en hel del koordination och jag kände att jag inte bara var trött i kroppen utan även i skallen. sparring oxå, skojigt och svettigt. jag undrar hur träningen kommer se ut om jag blir gravid i framtiden. har pratat lite med tränarna om saken och fått till svar att det absolut inte är farligt att träna under en graviditet, men att man absolut inte får göra några som helst kampövningar. jag undrar, vad blev det kvar av träningen då? uppvärmning? 

jag undrar seriöst vad det är för fel vissa människor har i huvudet. eller vilken fetisch som ligger gömd nånstans. kanske är det en hjärnskada sedan vurpan med cykeln i åttaårsåldern. eller syrebrist vid födseln. vad det än är, så är jag oxå drabbad.

denna tanke surrade runt i mitt huvud när jag cyklade från jobbet. varför i hela världen väljer man att utsätta sig för vidriga saker och äckliga situationer, dessutom till låg lön? en halvtimme innan jag skulle sluta hände det. jag fick lust att dra på mig regn-overall och gummistövlar upp till hakan. jag tänker inte ens försöka få er att närmare förstå den pikanta situation jag var tvungen att reda upp, för om jag gjorde det skulle bloggen drastiskt tappa besökare.

på något sätt och av någon skum anledning gör jag det. klarar upp situationer. städar i ordning. ler och fortsätter. någonting måste jag få ut av det. är det friheten i mitt arbete, min självständighet under ansvar? är det närheten så att jag kan cykla, gå eller krypa till jobbet om jag vill? är det mina arbetskamrater? jag vet faktiskt inte. och på senaste tiden har det börjat oroa mig.

jag saknar fritid just nu. jobbet är verkligen inte min fritid. jag lever inte för mitt jobb. även om jag vill utvecklas på mitt arbete och känna att jag uträttar meningsfulla saker under alla de timmar jag spenderar där, så är ändå ett arbete bara mitt arbete.

när någon frågar mig hur det är vill jag inte att mitt automatiska svar ska vara "jodå, jag jobbar på..." som det ofta verkar bli hos många. mitt arbete är inte min person. jag är en person som arbetar på ett visst ställe. och just nu är min person på tok för mycket där. 

jag känner fortfarande av vilken ansträngning det innebar att föreläsa. eftersom jag jobbar kväll ställer jag klockan skapligt tidigt för att hinna göra någonting på förmiddagen, men ack nej. mitt skal vill bara sova sova. antagligen psyket oxå så det är väl bäst det som sker.

sådana här perioder är tråkiga. deprimerande. nedsänkande. sova äta jobba äta sova. och om igen. dessutom kan jag inte träna när jag jobbar på kvällen. men imorgon ska jag göra ett försök. pratade med mina kollegor idag om att smita tidigare så jag hinner komma till sista passet. det verkade vara okej.

just nu samlar jag roliga ljusglimtar.  

trogen bloggläsare minns att jag pratade varmt om after forever för en tid sedan. efter föreläsningen idag var det som om pirret i magen ersattes av manisk shopping. däribland på sound pollution i gamla stan där jag hittade deras senaste platta. läcker skiva. snyggt fodral i form av en bok med hårda pärmar istället för sedvanligt cd-case i plast. schyssta foton inuti. men...musiken. blaj. en del trevliga riff, men det var allt. den som avgudar evanescense borde göra sig ett försök på den här. då tror jag absolut det är musik som faller någon på läppen. jag avgudar icke. rekommenderas ej. därmed pasta. 

efter en lång dag med mycket nervositet och stresspress finns inget skönare än att slänga ur sig det sista i ett svettigt träningspass. det speciellt trevliga denna kväll var att det aldrig var frågan om att stanna hemma. vara lat. strunta i det. jag skulle bara iväg. och det var så inihelvete skönt.

skumt träningspass egentligen. kickbox med bentekniker på schemat. vi körde uppvärming i 45 minuter (!) men med fysinriktning och många teknikövningar i rörelse. det frestade på men oj vad pigg jag blev efteråt. sen tränade vi ben-kontringar resten av passet. kul.

köpte rätt färg på kära bältet oxå. nu har jag gult. ska bara klippa till det och fixa lite. alldeles för långt. sen måste jag gärna hinna tvätta min do-bok innan torsdag så den krymper lite. ser ju för fan ut som en fladdrande mumie i pyjamasen.  

idag genomförde jag min andra föreläsning. det gick suveränt. nervös upp i tänderna men konstigt vore det väl annars. framförandet gick bra, det kändes naturligt och publiken verkade uppskatta mina ord. jag trodde att det skulle vara en form av öppet hus där människor kom och gick, men så var det inte. istället hamnade jag mitt i en seriös konferens med stora organisationer inblandade. spännande. och ännu mer roligt när det jag ville ha sagt verkligen fick fäste.

tydligen var det flera stycken som börjat gråta under min berättelse. bland annat en kvinna vars son tagit livet av sig för sex år sedan. kan verkligen tänka mig att det måste vara jobbigt och smärtsamt då att höra någon berätta hur tankar och känslor går i en sådan situation. samtidigt är det inget hon värjer sig för. hon är chef för en organisation som hjälper anhöriga till personer som tagit sitt liv, och hon tyckte att min föreläsning var väldigt bra. det värmde. antagligen kommer vi starta upp ett litet samarbete, hon och hennes kollega vill att jag ska skriva i deras tidning. det skulle verkligen kännas värdefullt. jag har ändå jobbat några år som journalist...

apropå journalist. det kom fram en nisse till mig och bad om mina kontaktuppgifter. han berättade att han var journalist och arbetat med kalla fakta för ca 3 år sedan. då gjorde de ett reportage om suicid, och om detta ämne skulle bli aktuellt igen för programmet ville han gärna jobba med mig. föredraget filmades dessutom på plats. men om det kommer sändas i TV eller på webben vet jag inte.

det känns fantastiskt att det jag har att säga till omvärlden får sådan otrolig respons. allt jag farit igenom, den svåra och jobbiga rehabilitering jag gått igenom, allt jag gjort, tänkt, känt och försökt göra, allt har varit värt det, om så bara en enda människa kan få nytta av mina erfarenheter.

konferensen anordnades av NASP som du kan läsa om HÄR.

brittan vs vampireslave

bild lånad här