idag har varit en dag att minnas. jag måste komma ihåg den för att kunna lägga all energi jag har åt att glömma bort den. jag vill radera denna lördag ur mitt minne. stryka bort den från kalendern. få tag i varenda minut av denna dag och stampa på dem så att de förtvinar.

något är allvarligt fel. men jag vet inte vad. det är vad som gör problemet så svårt att hantera. om jag visste var min vardag brister någonstans skulle det vara självklart att koncentrera all min styrka till att åtgärda det. finna en lösning. eller gå en omväg. men jag vet inte vad det är som ska lagas, undvikas eller ignoreras.  så jag stampar runt i förvirring.

jag har några teorier, men ingen av dem känns hundraprocentig. möjligen är det ett hopkok av små motgångar som gör en lördag jävlig. först och främst min medicin. som nu är icke-befintlig. vilket är skönt samtidigt som det är pain. de sista partiklarna har med all sannolikhet lämnat kroppen nu, och jag mår därefter. inte bra. men jag kämpar på. anledningen till att jag trappade ned på min maxdos och tog upp fighten är att jag inte vill leva så här resten av mitt liv. jag vill bilda familj. vara glad. vara ledsen. vara normal. vad nu än det är. leva utan kemikalier. leva utan tillsatser. vara den människa jag är ändå. men det är svårt när det vissa stunder blir så påtagligt hur mycket man skulle behöva den där laboratorieframställda tabletten. 

en annan grej är min bil. som inte finns längre. om jag inte minns fel gjorde jag mig av med den i april. dels för att den inte skulle tagit sig igenom en besiktning. dels för att behovet ärligt talat inte finns. vi bor i stan med all önskvärd och tänkvärd kommunikation, allt ligger nära, jag behöver inte ens röra mig utanför stadsnätet för att leva mitt liv. och det är väl det jag saknar. att kunna.

när bilen försvann var det oxå en del av min frihet som försvann. nu tar det mycket längre tid att göra saker, jag kan inte vara spontan, allt måste planeras, plus att det på kort sikt kostar mer pengar. förr tankade jag bilen, fick en räkning lagom till lön och kunde dessförinnan ta mig vart jag ville. jag var fri. jag åkte hit och dit. var aldrig hemma. aldrig stilla. aldrig rastlös. alltid på väg. träffade vänner och familj, umgicks, träffades.

nu är det alltifrån flera veckor till flera månader sedan jag träffade mina syskon och deras familjer. varför? när jag är ledig är inte de lediga. och med buss och tåg tar det flera timmar att åka fram och tillbaka till annan ort. det går inte att bara svänga in på en kopp te längre. saker kräver planering. och jag är inte sån. jag har kommit till en punkt då jag ibland hatar min fritid. jag kan nämligen inte göra vad jag vill med den längre.

en tredje sak är mitt jobb. det ÄR dags att flytta på sig. men jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. jag vill bli en stolt förälder. det är allt jag har i framtidstankarna just nu. men det verkar dröja. och tills dess vet jag inte om det är så smart att leta runt med ljus och lykta efter ett nytt arbete. för jobb finns det. det är jag övertygad om. jag föreställer mig dock samtalet hos, i så fall på intervju, hos min blivande chef där mitt samvete verkligen vill tala om att vi försöker skaffa barn. tack och hej. ett alternativ är att begära tjänstledigt ett halvår för att prova på annat yrke. det vet jag flera som har gjort. men vad vill jag då göra istället?

jag har jobbat inom vården sen jag var 14 år. på heltid sedan jag var ungefär 16. det betyder att jag ägnat redan tio år av mitt 24-åriga liv till att ta hand om andra människor. både inom äldreomsorg och handikappomsorg. min nuvarande anställning har jag haft i fem år. jag är utbildad undersköterska. allt detta har dock skett med bananskalsmiraklet. jag har inte aktivt valt detta själv. ärligt talat sökte jag sommarjobb inom äldreomsorgen för att det var lätt att få jobb där, plus att jag visste att jag hade de kvaliteter som säkert eftersträvades, empati, lyhördhet till exempel. 

så blev jag kvar. år ut och år in. jag trivdes. gick kort-kurser. avancerade. utbildade mig. bytte ställe. bytte omsorg. bytte chef. bytte hus. nu vill jag inte längre. för första gången i mitt liv har jag skolkat från jobbet. en enda dag. jag var hemma för att jag psykiskt inte orkade gå till jobbet. om det sen beror på avslutad medicinering i förtid eller att jag gjorde av med bilen i april, ja det kan jag inte svara på. 

att svackan just idag visar sig med extra glitter i ögonvrån har antagligen att göra med testet igår. på grund av utebliven mens gjorde jag ett graviditetstest. jag har hållit mig länge från att köpa något, och tänkte egentligen vänta ett tag till. jag har resonerat som så att om jag väl börjar försöka kissa fram ett kryss kommer jag bli manisk. jag kommer köpa hundra tester och göra ett så fort vi haft sex. och ett däremellan. och ett på morgonen och säkerligen ett på kvällen. jag känner mig själv såpass att jag vet att jag inte kan sätta en sådan gräns för mig själv.

men igår hade jag ett moget övervägande med mig själv. mensen är faktiskt försenad. jag känner mig jävligt konstig överallt och vi försöker ju aktivt att bli med barn. det var läge.

jag har dessutom inbillat mig att jag satt mig själv i en underbar sits. nummer 1: jag vill bli gravid. nummer 2: jag vill äntligen göra min sleeve-tatuering. nummer 2 förutsätter att nummer 1 inte inträffar, eftersom min tatuerare resonerar som så att tatueringar innebär en påfrestning för kroppen och bör inte utföras om man är gravid. klokt tänkt och jag tänker följa detta. om jag alltså inte blir gravid kan jag fortsätta göra något roligt och något jag vill. hur livet än gestaltar sig den närmaste framtiden är jag en vinnare. detta för att skydda mig själv. jag vet hur farligt nära jag kan vara att sjunka ned i depressions-svackor över småsaker. 

så gjorde jag det i alla fall. gravtestet. och det var negativt.

jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket. allvarligt talat. jag är en klok människa som eftersträvar logik. men det lilla pansar jag hade omkring mig igår kväll började sakta krackelera. 

och idag sörjer jag en jävla skrothög till bil. hatar mitt arbete och känner mig som en småunge i trotsåldern. jag knäppte en bacardi breezer när jag kom hem bara för att. i och för sig efter att jag tagit en lång varm dusch och sovit två timmar. jag höll på att implodera.

jag tog en liten omväg hem bara för att kunna gå genom skogen en bit. jag kände direkt hur det lenade. bara av att höra grus knastra under fötterna blev livet lättare för en stund. jag tänkte tanken i huvudet, om och om igen, vad vill jag göra just nu? vad känner jag för att göra just nu? och hela själen skrek tillbaka att den ville sätta sig ned på marken i skogen långt ifrån alla människor och ljud och bara släppa taget. 

men jag vågade inte. helst av allt längtade hela jag efter att få sitta där på marken och titta ut i hösten. höra skogens ljud och djur. och släppa taget. öppna upp. släppa ut. jag skulle ha gråtit mängder. jag skulle säkert ha skrikit och jämrat mig, grävt ned fingrarna i jorden och slängt barr omkring mig. men jag gjorde inte det. jag var rädd för att i så fall inte kunna ta mig därifrån.  

jag är trött på att vara en trasig människa som hela tiden försöker laga sig själv. när ska plåstren bestämma sig för att sitta kvar?