när jag funderar ett steg längre tycker jag mig höra ödet stå och gallskrika i mina öron. först trycker jag ned några tangenter som låter mig ana en viss leda i mitt arbete. sedan studsar jag upp och ned och kan knappt sitta stilla när jag får ett nytt uppdrag att engagera mig i. ödet vill mig något. är jag på fel arbetsplats?

kvällen tog nyss en brutal vändning. en rolig sådan. först gick jag igenom ett mejl från min nyvunna bästis tatueraren. han skickade över färdiga skisser på senaste ändringarna i bilderna. de är KANON. hittade lite detaljer jag inte är hundra procent nöjd med, skrev förändringsförslag och satt sedan bara och dreglade. det kommer bli så coolt.

näst efter det läste jag ett annat mejl. ett mejl som visat sig kommit till mig via mun-mot-mun metoden. flera personer hade talat om för denna kvinna att mitt framförande i måndags var (jag citerar) "något alldeles extra" och nu vill hon engagera mig för ett nytt uppdrag! vad jag fått veta hittills är det en utbildning av chefer och personal i ett suicidpreventionsprojekt, och jag är alltså en av utbildarna.

jag är så otroligt glad att det finns öron som vill lyssna. att det finns hjärnor som vill förstå. att det finns armbandsur som tar sig tid. tänk om min erfarenhet gör livet lättare för någon annan? det är en så sjukt svindlande tanke så jag blir alldeles yr. tänk vilken makt jag får. vilken makt jag har. makten att förändra. och med intentionen att förändra till något bra. jag tror jag börjar gråta snart. 

huvudvärken försvann med träning ikväll. så skönt att komma iväg. det blev i alla fall två pass kickbox denna vecka. jag borde egentligen ut och springa mellan träningarna, särskilt veckor som denna, men så hurtig har jag inte blivit än. det kommer kanske. i och för sig blir dagarna allt kallare nu så sannolikheten för det känns lite isig.

det var ett ganska lugnt pass med mycket teknikträning. en hel del koordination och jag kände att jag inte bara var trött i kroppen utan även i skallen. sparring oxå, skojigt och svettigt. jag undrar hur träningen kommer se ut om jag blir gravid i framtiden. har pratat lite med tränarna om saken och fått till svar att det absolut inte är farligt att träna under en graviditet, men att man absolut inte får göra några som helst kampövningar. jag undrar, vad blev det kvar av träningen då? uppvärmning? 

jag undrar seriöst vad det är för fel vissa människor har i huvudet. eller vilken fetisch som ligger gömd nånstans. kanske är det en hjärnskada sedan vurpan med cykeln i åttaårsåldern. eller syrebrist vid födseln. vad det än är, så är jag oxå drabbad.

denna tanke surrade runt i mitt huvud när jag cyklade från jobbet. varför i hela världen väljer man att utsätta sig för vidriga saker och äckliga situationer, dessutom till låg lön? en halvtimme innan jag skulle sluta hände det. jag fick lust att dra på mig regn-overall och gummistövlar upp till hakan. jag tänker inte ens försöka få er att närmare förstå den pikanta situation jag var tvungen att reda upp, för om jag gjorde det skulle bloggen drastiskt tappa besökare.

på något sätt och av någon skum anledning gör jag det. klarar upp situationer. städar i ordning. ler och fortsätter. någonting måste jag få ut av det. är det friheten i mitt arbete, min självständighet under ansvar? är det närheten så att jag kan cykla, gå eller krypa till jobbet om jag vill? är det mina arbetskamrater? jag vet faktiskt inte. och på senaste tiden har det börjat oroa mig.