i måndags slutade jag knarka. det känns för jävligt. redan två dagar senare svänger både kropp och psyke i bergochdalbane-dans. efter kvällspasset igår raglade jag hemåt i upplösningstillstånd. min sambo mötte upp mig på halva vägen och lotsade mig till ica maxi. där inhandlades ett och ett halvt kilo godis och senaste numret av dasstidningen. inga knep är dåliga. allt måste provas. detta funkade någorlunda tills jag kom hem och började vräka i mig alla onyttigheter. den gyllene stunden var promenaden med min varulvsprins i höstmörkret.

very well. to be continued. har ingen aning om var detta slutar, men förhoppningsvis ljusnar det lite inom ett par veckor. efter maxdos på antideppfronten i ett par år känns det ändå ofattbart skönt att slippa trycka i sig en massa medicin vareviga dag. men det är svårt. igår var jag nästan tvungen att stoppa in alla fingrar i munnen på samma gång och bita till riktigt hårt för att inte klippa till någon. krama mig?

nu är det fan på tiden att vi börjar leta hus på allvar. fjantiga människor som inte har vettigare saker för sig klagar på vår dörrmatta. jag ruttnar ihjäl. världens bästa dörrmatta är helsvart med ett vitt pentagram och den vita texten: satan inside. vem skulle inte vilja ha den? nu har tydligen våra kära grannar klagat på den. inte på att det ligger en dörrmatta i trapphuset utanför vår dörr. (det är nämligen inte tillåtet, men ingen bryr sig, alla har dörrmatta) istället klagar de på texten på dörrmattan. värden ringde på dörren idag och bad mig plocka bort den, annars var han tvungen att göra det. AARGGH! jag ska lägga ut dörrmattan med en döskalle på istället, och återigen hänga ut pentagrammet i taggtråd på dörren. i tell you maddafakka, nu är det krig. (eller så blir vi vräkta snart) hus, ge mig?