galna infall är allt som oftast vampireslave i ett nötskal. efter några morgontimmar på jobbet cyklade jag hem och jagade katt. diablo den lilla lusen har upptäckt hur ofantligt gott det är med sockerärtor! han gör dock inte som jag, äter ärtorna. nejdå. han äter hela plantan, med ärtskidor och blad. efter att jag provat all djurpsykologi i hela världen gav jag upp. in med katter och ut med planta. punkt. därefter hoppade jag åter upp på cykeln med bestämda åsikter om att lära mig hitta i grannskapet. det var här det galna började.

en stor grävmaskin blockerade min framfart på grusvägen. efter att ha cyklat väldigt långt på denna nya grusväg var jag inte alls beredd att vända om. tvärtom. jag hittade en liten stig som vek av från grusvägen och slingrade in i skogen. den tog jag. med cykel och allt. det var spännande att vara på upptäcktsfärd, därför märkte jag inte hur stigen blev mer och mer slingrig och stenig, skogen mörkare och min trygga tillvaro allt längre bort.

är man så envis som jag får man stå sitt kast. jag fick bitvis bära cykeln över stora stenbumlingar och kuperad terräng. som tur var hade jag kameran med mig så jag tog några vackra naturbilder. när jag ändå var där liksom. jag hittade fram till en sjö och satt ned en stund. innan skogens alla djur försökte äta upp mig. jag blev en levande myggrestaurang. eftersom jag inte hade tänkt mig denna skogsmulle-promenad från början hade jag korta shorts och flipfloptofflor på mig. ajajaj.

två timmar senare började jag fundera över hur jäkla stor skogen kunde vara egentligen. lite smått oroad konstaterade jag att mina ben började bli buckliga och rödprickiga, tårna myrbitna och cykeln kamouflerad i allehanda kottar och grenar. pust!

då såg jag ljuset. en skylt med en pil. och jag kom hem igen. självklart upptäckte jag då att OM jag gått åt precis motsatt håll från början hade jag ramlat rätt över ett barnvagnsspår genom skogen, vilket betyder en platt, bred, stenlagd stig som är perfekt att cykla på! hrmpf!