vi åkte skogsvägen. min mor och jag. hennes bil tuffade på mellan gamla ekar och ängar. plötsligt flög en ekorre över vägen. den for in under bilen och in i skogen på andra sidan. den snuddade inte ens fordonet. som en blixt med lurvig svans.

sedan körde vi förbi ett kärr. där stod en ståtlig älgtjur och svalkade fötterna i solskenet. hjärtat dunkade fortfarande efter ekorrens vilda framfart, men skogens konung stod oberörd och bergfast i svensk natur när den är som bäst. det smittade av sig. jag lutade mig tillbaka i bilsätet, nöjd över att sitta på passagerarsidan, och tittade framåt på vägen.

och vad traskar där. alldeles i vägkanten knatar en liten rävunge, gyllenbrun och maffig svans. den vände huvudet bakåt å kikade på oss när vi kom körandes. mitt hjärta sprängdes. den såg vilsen ut. bortkommen. det gjorde ont i kroppen när bilen bara fortsatte att åka iväg, jag ville ta hand om den, leta rätt på ungens mamma, ge den vatten att dricka...

när förnuftet återvänt från sin tillfälliga utsvävning kände jag lycka över att ha sett allt detta. en svensk safari på mindre än två minuter.