gårdagen innehöll även ett andra uppdrag för gröna faran. ett lite mer kritiskt. som vanligt låg jag och sov en stund mitt på dagen. min tupplur har blivit mer regel än undantag. hur som helst. jag vaknade av röster i hallen. upprörda röster. jag hörde folk gå fram och tillbaka i lägenheten. det var min granne som plingat på med en kompis i hasorna. kompisen var tokigt upprörd och behövde åka in akut till psyket. grannen hade inga pengar på mobilen och ville låna telefonen. sambon ringde polisen och förklarade läget. vi behövde en bil som kunde skjutsa in en person akut till sjukhuset. polisen i andra änden var otroligt seg. det lät som om de inte ville eller orkade åka hit. de ställde en massa dumma frågor, trots att min sambo upprepade situationens allvar. 

vad gör man inte för sina medmänniskor. mycket skit sätter var och en sig i själva, men jag tycker ändå att man ska hjälpa varandra när det behövs. och nu var det verkligen kris. jag sprang ut till bilen i pyjamas. körde upp till porten och packade in en upprörd kille i passagerarsätet. jag bad sambon att följa med.

vi pratade lugnande med honom och försökte fokusera. plötsligt säger han "jag tänker inte skada er, men jag har den här med mig" och tar fram en stor förskärare ur jackan. jag höll på att köra i diket. skit samma om en person bedyrar att han inte tänker skada någon! han har en fet jävla kniv på sig, förföljelsemani som inte är av denna världen och dessutom drogpåverkad. vilket uppvaknande.

jag var helt övertygad om att han skulle trycka skiten mot halsen på mig och be mig gasa på i 180 genom stan. han hade verkligen kaotisk panik. som tur var visste jag att sambon satt beredd i baksätet. men ändå. gasfoten darrade.

utanför psykavdelningen var väntetiden lååång. tur att det var helg och att den nödvändiga läkaren hade jour hemma. fan. kniven kunde lämnas in till mentalskötarna men inte blev jag lugnare för det. denna person är gammal narkoman och alkoholist. för ett par dagar sedan fick han ett återfall och knaprade någon sorts benzo. nu höll drogerna på att gå ur kroppen och därav panik, förföljelsemani, noja och rädsla. kniven tog han till för att kunna skydda sig. 

efter mycket om och men dök en mycket sympatisk och proffsig läkare upp. vi kunde lämna över kaos till rätta händer. när vi kom hem kände vi oss båda söndermanglade, trötta och upprivna. naturligtvis var det synd om denna person, och naturligtvis hade han satt sig i detta själv. jag hade många tankar under kvällen om huruvida man egentligen ska bry sig om sin medmänniska eller ej. det är väl i fall liknande detta som det ibland slutar illa. som det slår slint eller slår över. någon dör. alkohol och droger. psykiska sjukdomar. man vet ju inte mycket om människorna i ens närhet egentligen, de som inte är familj och vän. och hur hanterar man den ovissheten, som plötsligt en dag förändras till visshet?

"sköt dig själv och skit i andra" är ett talesätt som funkar i den här stan. så länge det efterföljs behöver man inte oroa sig. men jag kan inte ignorera människor som behöver hjälp. jag kan inte skita i den nödställda. och jag hoppas att andra inte skiter i mig när jag behöver hjälp.