intet ont anandes. så är den plötsligt där. döden. otäck och hänsynslös. sorglig och beklaglig. på väg upp från tvättstugan mötte vi en duva. den låg på marken med bruten nacke och stirrande ögon. det blödde mycket från munnen. den öppnade och stängde näbben hela tiden, som för att be om hjälp utan ord. klibbiga blodsträngar blandade med saliv. och den levde.

vi letade efter en sten. för att ända lidandet för fågeln. det är ju ändock en varelse med samma förmåga att känna smärta som andra. vi hittade ingen. paniken stegrades. jag kunde inte gå därifrån. i ett köksfönster stod en granne och ryckte på axlarna. jag bad min sambo att göra det oundvikliga. själv var jag för feg. med ett sorgset tryck försvann ett liv från jorden. men med nyfunnen styrka flög fågeln iväg och lämnade  sitt skal på marken.  

R.I.P