tänkte avsluta omröstningen snart. sista chansen för den som vill vara med i häx-debatten!

jag åkte i god tid. trots det satt jag likt en slempropp fast i trafiken. ett samtal till hotellet. två samtal till hotellet. "var är du någonstans?" - "ehm, på sveavägen, jag är framme om tio minuter." min teori om att bil var bättre än tåg vacklade rejält. på väg mot värtahamnen gjorde gröna faran sitt bästa för att koka. trafiken genom stan gick i maklig krypkörning och temperaturen ute steg till +20. inne i bilen satt jag med fläkten på maxblås och högsta värme. hellre att jag kokar än att bilen kokar, tänkte jag.

föreläsningen skulle börja klockan 9. kvart över 9 stormar jag in på Scandic hotell Ariadne i värtahamnen, rödblommig i ansiktet och en volleyboll till kissblåsa. det fanns en parkering kvar utanför hotellet och den var naturligtvis en decimeter för smal. "nej nu jävlar" tänkte jag och såg framför mig TV-reklamen för däck när de "kastar in" bilen för en fickparkering.  sagt och gjort. gnuggade händerna och tryckte ned gaspedalen. bilen satt som en smäck. utan minsta repa på grannarna. att jag sedan fick åla mig ur bilen med backspeglar upptryckta i rumpan vart jag än vände mig, det är en annan historia. i all hast struntade jag i parkeringsavgiften. mobilen tappade jag bort på vägen. fokuserad på mål störtade jag upp till konferensavdelningen... 

jag möttes upp av konferenssamordnaren. på väg in till konferenssalen försökte jag ta lugnande andetag. tur i oturen var jag vid det här laget så stressad att jag inte hade tid att vara nervös. alla var dock väldigt förstående och jag fick ett varmt välkomnande. inne i salen satt dryga 70-talet människor och väntade på mig. det var lite skrämmande att se de professorslika männen med glasögon, mustasch och dokumentportfölj. men rädslan gick över när jag såg att skaran var väldigt blandad, både utseendemässigt, ålders- och yrkesmässigt.  jag fick på mig ett headset med mikrofon, och min föreläsning startade. plötsligt blev jag helt lugn.

flera gånger under föreläsningen hade jag lust att avbryta mig själv och istället skrika "jag är ju inte nervös!" rakt ut. det var så det kändes. under den timme jag stod framför alla dessa personer och pratade pumpade lyckorusande adrenalin runt i kroppen. jag lät säker på rösten, jag talade i lagom takt, jag hade inlevelse. jag kände i mig själv att det gick bra. jag märkte på åhörarna att det gick bra. jag stod stadigt med båda fötterna i golvet och trivdes till 100%. på ett bord vid sidan hade jag papper med stödord. jag kikade på dem ibland, men för det mesta kom allt i löpande text och tankar. det naturliga flytet som jag varit mån om att behålla bestod. 

efter föreläsningen kom flera människor fram till mig. jag fick visitkort från några som ville att vi skulle upprätta kontakt. flera andra sa att de skulle höra av sig senare. en kvinna pratade med mig om en temadag i suicidprevention, och undrade om jag ville medverka. en man tackade först för att jag tillintetgjort hans fördomar om piercings och tatueringar, sedan funderade han kring om jag kunde komma till uppsala där han jobbar som psykolog. många kom fram till mig efteråt och sa "jag måste bara få krama dig" och önskade mig lycka till i framtiden. min egen psykolog fanns på plats. hon hade tårar i ögonen när vi möttes. 

på väg hem var det helt klart värt att ha bilen nära till hands. trafiken åt andra hållet var smärtfri. jag tänkte på den kaotiska morgonen. mobiltelefonen hittade jag på golvet i baksätet, hur den nu hamnat där. parkeringsbolaget hade inte lämnat några böter, otroligt nog. jag kom för sent, och ändå alldeles lagom. jag gjorde väldigt bra ifrån mig och fick mycket god respons. jag hade lyckats.   

vilken dag. vilket äventyr. vilket härligt bungyjump-hopp ut i frihet.